Moderna handelsfartyg har ofta s.k. E0-certifikat, dvs de är godkända för att gå med maskinrummet obemannat i perioder. Det innebär att kontrolldatorer regelmässigt läser av en mängd olika givare ute i maskinrumsmiljön, sedan slår de larm om något mätvärde frångår det normala eller om kontakten bryts.
I de allmänna utrymmena samt i maskinisthytterna sitter det larmpaneler. De piper och på displayen kan man läsa av vilket larm som går. Personsökare finns inte här ombord men jag har sett det på andra båtar. Man kan med en knapptryckning tysta panelen men bekräftelsen av larmet sker nere i kontrollrummet.
För att vara säker på att det här systemet fungerar så gör man regelbundna tester där man lurar givaren till att reagera.
Är det en temperaturgivare som ska testas så skruvar man ur den ur maskinen och stoppar ner den i en kalibrator, de lite mer konservativa blåser på den med en varmluftspistol. Då givaren utsätts för temperaturen som den ska larma för så bör det tjuta i larmsystemet, om inte får man klia sig i skägget och försöka fundera ut var felet ligger.
I ena änden av slangen en tryckgivare…
…och i andra en handpump med manometer.
Är det en tryckgivare som ska testas så finns det ofta en testingång på givaren. En liten ventil inne i givaren ställs så att den mäter trycket på testingången istället för kärlet som den mäter i vanliga fall. Man pumpar sen upp ett tryck och avvaktar tutet i larmsirénen.
Är givaren en s.k. Mobrey, en flottör som klickar till och larmar när vätskeytan lyft kulan tillräckligt högt upp, så lurar man den genom att lyfta på kulan med handen eller någon krokliknande mackapär.
Testas inte driftssystemen regelbundet så kan man inte vara säker på att de fungerar när de verkligen behövs. Undrar förresten hur lösmustascherna på FRA rutintestar sina övervakningssystem?
Läser de koranen för Fröken Ur?
