Fråga havsugglan del 1
De senaste åren så har jag fått ta del av nyfikna funderingar gällande arbetet i en båts maskinrum. Några av dessa brukar återkomma med jämna mellanrum så jag tänkte svara på dem i förväg. Kanske rätar det ut en del frågetecken.
Fråga 1:
Är det smutsigt?
Ja, periodvis finns det tjockolja överallt…
…och viss sot förekommer.
Fråga 2:
Är inte allt datoriserat numera?
Jo. Mycket styrs av automatik men inte allt.
Fråga 3:
Är det sant att det aldrig snöar ute till havs?
Nej. Det kan snöa en hel del, speciellt vintertid.
Fråga 4:
Är det inte bara kommunister som jobbar i maskinrummen?
Nej. Visst kan man ana vissa klasskonflikter men ingen svetsar igen ditt skåp för att du inte är med i facket.
Fråga 5:
Sprit i mängder och dans på borden?
Njae. Oftast är det torrlagt men eftersom det sköts lokalt så finns det säkert undantag från den regeln.
Fråga 6:
En famn i varje hamn?
Tveksamt. Korta liggetider till kaj och ett förändrat samhälle gör att det knappt ens återfinns i hemmahamnen.
En annan gång kommer jag förmodligen reda ut om det enbart lyssnas på EBM ombord, vad som betraktas som faux pas bland sjömän i allmänhet samt om det verkligen finns ett behov av en dansrestaurang ombord på en nybyggd rysk atomisbrytare.
…eller så avhandlas något helt annat. Spännande kommer det att bli oavsett.
I skytteltrafik
Väl hemkommen från det myckna turandet ombord på M/S Finneagle mellan Malmö och Travemünde så gissar jag att det är dags att visa upp brottstycken av den gångna månaden för omvärlden.
Malmö visade sig från sin charmigaste sida…
…och det gjorde hamnen i Trave med.
Turlistan medgav en resa ToR mellan dessa två kajer, varje dag veckan runt. Ibland hade vi massor av last, ibland knappt någon. Med en förutsägbarhet som endast överträffas av det skeende som uppenbart inträffar när en allt annat än mätt varan, beväpnad med putsat kreditivbrev och nyslipade bestick, anlitas som fågelvakt åt grannens papegoja stävade vi fram mot kända kajer och bekanta vatten. Solen gick upp, vi la till i Malmö. Solen gick ner, Travemünde bredde ut sitt mörka inlopp framför oss.
Under vattnet fanns maskinernas hjärna…
…och ovanför deras skötare.
Det finns dock en trygghet i rutinen. Månaden ombord var lärorik, besättningen var trevlig och maten till belåtenhet. Tiden gick fort.
Min magkänsla säger att jag, på ett eller annat sätt, kommer att återse fartyget.
Tätning av droppande camlock
En sak man märker av vid bunkring av olika båtar är hur nya anslutningar sakta tar över den gamla monteringen av slang. Tidigare bultades en fläns på inloppsröret men numera använder tydligen fler och fler olika sorters snabbkopplingar. En av de vanligaste är den s.k. camlockkopplingen, lätthanterlig och billig. Dessvärre är den av och till inte helt tät utan droppar lite vid tryckstötar i slangen, speciellt när den börjar bli sliten och smutsig.
Bunkerslang ansluten med camlock.
För den som inte vill gråta över spilld olja så finns dock ett billigt knep att tillgå. För att få bort glappandet mellan slang och bunkerlina så kan man göra som besättningen på M/S Finneagle:
Ta en plåtsax och klipp till två decimeterlånga remsor av packband, dvs det stålband som brukar säkra saker lastade på pall och som efter mottagandet oftast återfinns i verkstadens metallåtervinningstunna.
Böj sedan till ena änden lite…
…och stoppa in den under klämman.
Sen är det bara att låsa kopplingen.
Den halva millimeter av extra gods som blecket bildar räcker långt för att få till den där sista tätningen, den som skiljer smådroppande på durken från torrt. Funkar det inte med packband så får man ta till tjockare stål och kvarstår problemet trots detta så är det nog dags att köpa in en ny fräsch koppling.
I det här fallet är goda råd inte särskilt dyra.
Hemmabyggd kulled med magnetfot
Ofta befinner jag mig i situationer när jag ska ta ett kort på något och saknar ett stativ. På en båt så finns det nästan alltid en bra stålyta i närheten men jag har, trots idoga försök, inte hittat en bra kulled med magnetfot. Marknaden har helt enkelt inte mött mina behov. Därför har jag idag byggt en själv. Jag köpte ett litet bordsstativ på Teknikmagasinet (99 kr) och en 20 mm neodymmagnet med försänkt centrumhål på Clas Ohlson (59 kr). Sen var det bara att ta fram skruvmejseln för att sammanfoga de båda.
Förpackningarna.
Skruva bort bottenskruven för att lossa benen från kulleden.
Den befintliga skruven blir lite för lång för sitt nya ändamål och jag hade ingen kortare hemma. Som tur var så satt det från början två distansbrickor mellan benen och kulleden så en av dessa fick hoppa tillbaka in i hålet i väntan på att jag hittar en kortare skruv.
Delarna innan ihopmontering.
Klar på mindre än 20 min.
Sitter som gjutet.
Vän av vidskepligheter kanske tror att magnetismen stör bildsensorn i kameran. Jag kan lugna vederbörande med att jag har provfotat med kameran intryckt i affärens försäljningshylla, bland hundratals liknande magneter, utan att störningar uppkom på de färdiga bilderna. Undertecknad såg ut som ett fån under tiden men vad gör man inte för vetenskapen. Dessutom fungerar aluminiumgodset i kulleden som en skärmning gentemot kameran.
Slutsatsen är att jag nu har fått mig en kompakt kulled med magnetfot till ett överkomligt pris (158 kr). Min uppfattning är också att slutproduktens byggkvalitet i stort kan mäta sig med de synnerligen kostsammare varianter som, likt andra fotografiska tillbehör, annars hade saluförts av allvarliga tysktalande farbröder i mustasch samt vit labbrock.
Tack till Dr Robert Svensson för inköpstips, konstruktionsfunderingar och glada tillrop under hela processen.
Försvinnanden
Visst, det här landet har snödrivor, en hyfsad monoton samhällsdebatt samt en övertro på auktoriteter parat med beröringsskräck inför oenigheter. Vi gillar att dra saker ett varv till, utreda vidare och försöka komma överens. Det, i kombination med att vi är rätt få som lever här, gör att de flesta tycker ungefär samma sak och det vardagliga politiska samtalet mest blir en fråga om hur snabbt utvecklingen ska gå och var det slutliga kommatecknet ska stå. Det har sin charm.
Vissa ger aldrig upp…
…trots att få lyssnar på vad de har att säga.
När bitarna väl fallit på plats och lagt sig där de skulle så har vi som samhälle hittat vår fungerande lösning. Väldigt få i vårt land och närområde vill se något annat än en liberal marknadsekonomi med lagstadgade rättigheter kompletterat med ett visst socialt skyddsnät. Det är inte som att världen som vi känner den skulle gå under totalt om vi fick obligatorisk a-kassa och individuell föräldraförsäkring, men inte heller om de båda reformerna skippades helt. Vi har helt enkelt börjat närma oss målet med vårt samhällsbygge. Huset är på plats, nu bråkar vi om färgen på fondväggen.
Därför kan de problem som vi tampas med i den inrikespolitiska debatten av och kännas ganska futtiga i det stora hela. Visst, nageltrång gör ont men att bli krossad av ett fallande betongblock är lite mer smärtsamt. Jag har tillbringat kvällen med att gnälla på snön. Den är överallt och jag har så pass kyligt i min lägenhet att jag eldar värmeljus samt bär strumpor inomhus (!). Över en kopp varm choklad bidrar dock en persisk väninna med andra perspektiv.
Här slutar sällan våra politiska diskussioner.
Hon har umgåtts med en löst sammansatt grupp persiska landsmän under hösten, när jag har varit till sjöss. De har spelat kort, gått på bio och fikat; de har kort sagt gjort saker som vem som helst gör på fritiden. Några ur gruppen har även ibland diskuterat iransk inrikespolitik och en åkte hem under julhelgen för att hälsa på släkten i Teheran. Han ”försvann” på flygplatsen och har inte hörts av sen dess. I ungefär samma veva gick en militärpatrull in i en föreläsningssal på ett av de lokala universiteten och plockade ut ett tiotal studenter ur publiken; de ”försvann” de med och har inte heller hörts av sen dess.
Min väninna, som skyr politik som pesten, planerar också att åka till Teheran relativt snart för att hälsa på sin släkt och hon blandar skämt med allvar när hon säger att hon hoppas att hon får utresetillstånd igen så att hon kan komma tillbaka till Sverige efteråt.
…och jag gnäller vidare på snön, som redan nu visat tecken på att försvinna den med. Jag hoppas innerligt att hon inte gör detsamma.
