Under aktern hänger podarna.

Denna båt har istället dieselelektrisk framdrivning och har som sådan färre begränsningar på hur maskinrummet kan möbleras. Här driver istället dieselmotorn en generator, strömmen i sin tur går sen i kablar till en propellerförsedd elmotor som hänger under fartygets akter. Motorinfästningen i skrovbotten går att vrida för att kunna rikta om kraften vilket gör ett traditionellt roder onödigt. Konceptet kallas pod och har blivit populärare de senare åren.

Som all ung teknik så säljs den som det bästa sen skivat bröd. Fartygets manöverförmåga förbättras, maskinrumsvolymen optimeras och driften blir flexiblare. Barnsjukdomarna ingår i priset. De olika tillverkarna på marknaden har egna finurliga lösningar och varumärken, här ombord återfinns ABBs Azipod-system.

”Felvända” maskiner

Möjligheten till friare placering har fått till effekt att man ombord på Excello placerat dieselmaskinerna med drivaxeln riktad föröver. Vidare saknas ett traditionellt tanktak utan under maskinerna återfinns separatorrum och kylvattenpumpar. Första veckan gick jag om inte vilse så åtminstone helt fel minst en gång om dagen.

Podens kontrollenhet på skrovets insida sedd ovanifrån.

Podens kontrollenhet på skrovets insida sedd akterifrån.

Podenheten sitter lagrad i skrovet med en kuggkrans runt om. Roderfunktionen kommer av de två elektriska servomotorerna, de flyttar kuggkransen fram och tillbaka varvid hela undervattensdelen av poden, motorn och propellern, vrider sig under skrovet.

Så länge propellern snurrar och havsvattnet håller sig på utsidan så är allt frid och fröjd.

I de allmänna utrymmena samt i maskinisthytterna sitter det larmpaneler. De piper och på displayen kan man läsa av vilket larm som går. Personsökare finns inte här ombord men jag har sett det på andra båtar. Man kan med en knapptryckning tysta panelen men bekräftelsen av larmet sker nere i kontrollrummet.

För att vara säker på att det här systemet fungerar så gör man regelbundna tester där man lurar givaren till att reagera.

Är det en temperaturgivare som ska testas så skruvar man ur den ur maskinen och stoppar ner den i en kalibrator, de lite mer konservativa blåser på den med en varmluftspistol. Då givaren utsätts för temperaturen som den ska larma för så bör det tjuta i larmsystemet, om inte får man klia sig i skägget och försöka fundera ut var felet ligger.

I ena änden av slangen en tryckgivare…

…och i andra en handpump med manometer.

Är det en tryckgivare som ska testas så finns det ofta en testingång på givaren. En liten ventil inne i givaren ställs så att den mäter trycket på testingången istället för kärlet som den mäter i vanliga fall. Man pumpar sen upp ett tryck och avvaktar tutet i larmsirénen.

Är givaren en s.k. Mobrey, en flottör som klickar till och larmar när vätskeytan lyft kulan tillräckligt högt upp, så lurar man den genom att lyfta på kulan med handen eller någon krokliknande mackapär.

Testas inte driftssystemen regelbundet så kan man inte vara säker på att de fungerar när de verkligen behövs. Undrar förresten hur lösmustascherna på FRA rutintestar sina övervakningssystem?

Läser de koranen för Fröken Ur?

Byte av värmekabel.

Inkoppling av värmekabel.

System som automatiseras behöver ju veta hur de mår för att kunna reglera processen. Är det då något fel på givaren så blir gäller det att fixa till det innan automatiseringen korrigerar apparaten överstyr.

Byte av smörjoljeläckgivare.

Inkoppling av givaren.

Allt är dock inte high-tech och pekskärmar. Ett fartyg innehåller även elapparater av det enklare slaget. På varje däck i inredningen finns exempelvis vanliga hushållsdammsugare för städning av hytter och korridorer. De slits hårt och behöver av och till lappas ihop hjälpligt.

Försök till räddning av dammsugare.

Ibland går det och ibland går det inte. Billiga hushållsprodukter saknar ofta servicemöjligheter och eventuella reservdelar får man improvisera ihop på plats. Inte allt för sällan blir det att hjälpligt få saken att fungera några veckor till, lagom tills man kunnat få ut en ersättningsmanick.

Det är inte lätt att vara dammsugare på en tankbåt.

Min hytt.

Visserligen tillbringar jag inte så mycket tid i hytten så den får väl välta bäst den vill. Det blir mest att jag sover och duschar där, ledig tid förspills mest i dagrummet framför jättetv’n. Jag går nu som dagman, vilket innebär att jag arbetar dagtid från åtta på morgonen till halv fem på eftermiddagen.

Kontrollrummet.

Lista över saker som skall göras.

Jag trivs ombord, båten är trevlig och besättningen likaså. Maten är varierad och bortsett från idag så har vi haft oförskämt fint väder. Även fast båten endast är tre år gammal så finns det saker att göra ombord och det är lärorikt.

Efter fyra och ett halvt års utbildning så inser jag att jag nog valt rätt.

Väldigt stor träkanin.

DC-3:a i å.

Jag har inte hört mycket gott om Örebro, bortsett från skulpturerna då, men jag förstår nog inte varifrån stan fått sitt dåliga rykte. Visserligen är den gnällbältets huvudstad och det var här Göran Persson blev hedersdoktor men i övrigt verkar det ganska trevligt, om än sömnigt en högsommaronsdag mitt i stan.

Undrar hur många städer likt Örebro det finns i Sverige, förmodligen fler än man anar och garanterat fler än man behöver.