Häromdagen ramlade jag på en länk till Moderna Museet i Stockholm. De söker över internet efter vardagsbilder som de kan printa ut och hänga upp i sin utställning. Intressant och faktiskt ganska viktigt. När åren går så är det inte de få tillfällena som folk ställer upp sig och blir avfotograferade som man saknar utan fotografierna som skildrar vardagstillfällena. Jag skickade in de tre bilderna nedan, alla tagna just i vardagen.
Terroristattentaten i Oslo är något som hör ihop med just vardagen. De senare åren har jag, öga mot öga, träffat människor som i större eller mindre utsträckning betraktar sig som stående utanför samhället. De upplever en vanmakt och de känner sig främmande inför institutioner såsom rättsväsende, politiska partier eller massmedia.
När jag har jobbat som röstmottagare har mitt svar till alla som vill diskutera politik med mig varit det samma:
Jag är opolitisk tjänsteman, du kan prata politik med mig hur mycket du vill men jag får inte svara. Det närmaste jag kan sträcka mig till är att erkänna att det är trevligt när det är fint väder ute och att det är gott med mat när man är hungrig.
Efter några minuter brukar även de mest påstridiga ge upp och gå därifrån. Vart de tar vägen vet jag inte.
När jag gick i högstadiet så hade vi skolval och en person hade röstat på Sverigedemokraterna. Det var min klasskompis, alla visste att det var han, det var något han skröt öppet om, även på lektionerna. Märk väl att det var ett tag sedan jag gick i Hökarängsskolan och att det här utspelade sig innan partiet börjat med slips. Räknar jag bakåt tror jag att året var 1994. De enda som ifrågasatte honom var hans klasskompisar, lärarna bad honom att hålla tyst (och ta av sig kepsen).
I mitten av förra årtiondet satt jag i en replokal, skruvandes på ett gammalt rörslutsteg. Någon meter därifrån satt en man i 40-årsåldern och förklarade för mig att det fanns en stor sammansvärjning bestående av frimurare, CIA samt fan och hans moster. Dessa gick under namnet Illuminati, fanns tydligen en massa att läsa om dem på nätet och de kontrollerade världen. Jag var måttligt intresserad; mina tankar gick istället till det trasiga gamla slutsteget som enligt mig borde hamnat på skroten, gärna tre år tidigare.
För att inte tråka ut läsaren så ska jag inte ta upp alla de gånger jag har hört relativt nyfrälsta personer i nedre 20-årsåldern för döva öron pladdra på om religionernas sanna budskap, med grund allt ifrån Rastafarianism till Scientologi och kristna frikyrkor. Poängen går fram ändå. Jag vill dock inflika att jag tycker mig se att personerna blivit vanligare de senaste åren.
När man pratar om riskreducering till sjöss och inom industrin så använder man talesättet att hundra tillbud genererar tio incidenter, totalt resulterar dessa i en olycka. Budskapet är att olyckor alltid kommer att ske men de kan minimeras i antal genom att minska antalet tillbud. De personer jag nämnt ovan kommer nog inte att radikaliseras så pass långt att de blir ett reellt problem, de kanske på sikt blir en fara för sig själva men för samhället så är de nog hanterbara. Å andra sidan trodde man nog likadant i Norge…
Jag tror att det finns två metoder att hantera såna här tendenser och minimera olyckorna.
På en mellanmänsklig nivå behöver vi som enskilda medmänniskor faktiskt i vardagen ta oss tid och ork till att se dessa människor och bemöta det de faktiskt säger och menar. Någonstans finns ofta ett tillbud vad som fick dem att söka sig bort från oss och vi får inte glömma inte att detta tillbud faktiskt kan vara berättigat. Åtgärda därefter roten till utanförskapet som fick dem att vända sin ilska mot sina medmänniskor.
På en samhällelig nivå så handlar det dels om att bromsa en allt mer tragisk utveckling där de demokratiskt valda församlingarnas jakt på de assymetriska hoten innebär en nedmontering av de fri- och rättigheter som är själva garanterna för demokratin. Om alla medborgare sakta betraktas som potentiella fiender så hamnar vi i en negativ spiral som enbart kommer göda precis det vi vill motverka, dvs utanförskapet och dess radikalisering.
Detta innebär dels att vi måste sluta se våra grannar, arbetskamrater och medresenärer på spårvagnen som potentiella hot. Vi måste börja hälsa i hissen, fråga hur det var i helgen och lämna företräde för avstigande. När någon blöder på gatan så hjälper man till, inte fotar med mobilen och går vidare. Börjar någon man känner att sluta sig inåt, uttrycka allt mer irrationella åsikter och verka paranoid så tar man det på allvar.
Det innebär också att politiker behöver se sin egen roll i det politikerförakt som frodas lite varstans och att myndigheter, speciellt polisen, på allvar börjar samarbeta med medborgarna, på deras villkor. Det handlar helt enkelt om att kavla upp ärmarna och försöka återvinna det förtroende som numera saknas hos stora delar av befolkningen. Man kan inte bygga bort reella sociala problem med pariserhjul och övervakningskameror, inte heller med pekpinnar och plakatpolitik.
Livet går utan tvekan vidare och världen blir en allt bättre plats men den lärdomen vi bör dra av det som synts på tv’n de senaste dagarna är att trots alla våra goda utsikter så är det inte dags att luta sig tillbaka.
Det är vi själva, genom våra handlingar i vardagen, som skapar vår egen framtid.
