Coredela

Ofta befinner jag mig i situationer när jag ska ta ett kort på något och saknar ett stativ. På en båt så finns det nästan alltid en bra stålyta i närheten men jag har, trots idoga försök, inte hittat en bra kulled med magnetfot. Marknaden har helt enkelt inte mött mina behov. Därför har jag idag byggt en själv. Jag köpte ett litet bordsstativ på Teknikmagasinet (99 kr) och en 20 mm neodymmagnet med försänkt centrumhål på Clas Ohlson (59 kr). Sen var det bara att ta fram skruvmejseln för att sammanfoga de båda.

Förpackningarna.

Skruva bort bottenskruven för att lossa benen från kulleden.

Den befintliga skruven blir lite för lång för sitt nya ändamål och jag hade ingen kortare hemma. Som tur var så satt det från början två distansbrickor mellan benen och kulleden så en av dessa fick hoppa tillbaka in i hålet i väntan på att jag hittar en kortare skruv.

Delarna innan ihopmontering.

Klar på mindre än 20 min.

Sitter som gjutet.

Vän av vidskepligheter kanske tror att magnetismen stör bildsensorn i kameran. Jag kan lugna vederbörande med att jag har provfotat med kameran intryckt i affärens försäljningshylla, bland hundratals liknande magneter, utan att störningar uppkom på de färdiga bilderna. Undertecknad såg ut som ett fån under tiden men vad gör man inte för vetenskapen. Dessutom fungerar aluminiumgodset i kulleden som en skärmning gentemot kameran.

Slutsatsen är att jag nu har fått mig en kompakt kulled med magnetfot till ett överkomligt pris (158 kr). Min uppfattning är också att slutproduktens byggkvalitet i stort kan mäta sig med de synnerligen kostsammare varianter som, likt andra fotografiska tillbehör, annars hade saluförts av allvarliga tysktalande farbröder i mustasch samt vit labbrock.

Tack till Dr Robert Svensson för inköpstips, konstruktionsfunderingar och glada tillrop under hela processen.

När Stockholm får sin årliga panik över snön och det börjar lacka mot årsskifte så brukar ju vanliga människor släpa in en nystulen gran i vardagsrummet och dricka glögg. Här ute i offshoren så firar vi genom att åka ut och flytta på Stena Spey; allt för att säkerställa stadiga leveranser av petroleumbaserade produkter ut i just Ditt vardagsliv.

Pyntat och klart.

Varje år så brukar jag ha stora ambitioner kring det här med skickande av julkort; väldigt sällan brukar de dock stanna vid något annat än just ambitioner. Så även 2009. Därför får väl detta inlägg klassas som mitt julkort till Er där hemma (och Er där borta). Ingen nämnd, ingen glömd.

Ha en god jul och ett gott nytt år!

I skrivande stund bogserar vi en plattform med det synnerligen oromantiska namnet Sedco 714. Det är lite dåligt väder och hon ska in i docka för översyn. Tålamod samt uthållighet är A och O när man pysslar med offshore. Ibland går det dagar innan vädret passar för arbetsuppgiften, vid såna tillfällen ligger man helt enkelt bredvid plattformen och väntar in det.

Tillsammans med vårt systerfartyg Odin Viking…

…tuffar vi nu dock sakta fram mot Invergordon.

Samtidigt ombord så pysslar vi på med lite reparationer, modifieringar och tillverkningar. Eftersom det finns både verktyg och material ombord så saknas oftast ursäkter för att sätta besättningens händighet prov.

På däck svetsas det.

Daniel snickrar ställ för gängstavar

Jag skär ut målarschabloner…

…till en verktygslåda som renoverats upp.

På fritiden så har jag dels både badat bastu samt druckit te. Veckans höjdpunkten bestod dock av kalkonkavalkaden Donkey Punch som, tack vare Sjöfartsverkets sjömansservice, finns ombord på DVD. I denna yachtbaserade thriller med brittiska ungdomar i huvudrollerna hackar bl.a. en upprörd dam, som vid tillfället inte är nämnvärt adekvat i samtal, en flyktig bekant till råbiff med en aktersnurra; detta utan att vare sig koppla in bensintank eller startbatteri (!). Fantastiskt smetigt.

Nu är ju jag en svag själ för just splatter och dessutom brukar jag ju skänka pengar till uteliggare. En som kanske inte skriver splatter utan modern kvalitetslitteratur är den blivande riksdagsledamoten Anna Troberg vars namn fick mitt kryss redan i EU-valet. Nu håller hon på att så när bli hemlös och därför tänkte jag donera en månatlig slant till just henne. Jag ser det dels som en investering i en bättre värld och dels som en syndernas förlåtelse för allt upphovsskyddat jag laddat ner de senaste åren.

Det gäller ju att sova gott om natten, trots att hela sängen tiltar omkring ett tiotal grader per minut.

- …och TV-kanalen känns väldigt trovärdig.

Popstjärnan Paul Anka om TV3.

Nationalteatern om kulturell förflackning i TV-rutan.

Häromdagen fick jag höra att jag såg ut som en miljöpartist. Denna bomb dök ner som en hagelskur i juni och ställde allt på ända. Tecknen fanns där sen tidigare. Ett halvår innan sa min healing-och-feeling-kompis Ann att jag var intellektuell, fast på ett bra sätt. Sommaren 2007 i Antwerpen påstod en skäggig spanjor vid namn Paco att jag var en hippie. Inte lätt att hantera för en som är uppväxt med de tre F:en  (facket, FNL, falukorv) som ledord.

I avsaknad av militär fostran…

…spanar jag tydligen efter GMO-fria grödor och kulturbilagornas performancevrål.

Hur ska jag reagera på dylika uttalanden? Även om jag till stora delar med sorg maktlöst betraktar de grönas förvandling från cikoriakokande glesbygdstalibaner till lattegurglande asfaltspolitruker så behöver det ju faktiskt inte innebära att jag vänder ryggen till den svarta gåvan och den strålande framtiden. Jag kastas in i en identitetskris, likt en deja vu från när jag som 15-åring lyssnade på Iodine Jupiters senaste skiva och därefter inte kunde sova.

Är det i de kulturradikala kretsarna jag hör hemma?

Nåväl, det kunde ju ha varit värre. Jag kunde ha blivit förväxlad av med en delfin och hamnat i ett tonfisknät, jag kunde ha varit frireligiös eller så kunde jag, likt en ko, saknat tummar och därför inte kunnat lyfta luren när folk ringer. Ibland är det bara att acceptera saker som de är.

Men miljöpartist är jag förmodligen då rakt inte.

Så har då min goda vän Ewa flyttat till sin nya lägenhet. Det enda som finns kvar från henne är några tomma sojamjölkskartonger och en PostIt-namnskylt på ytterdörren. Krukväxterna har fått en halvering av koldioxidtillförseln och jag strosar sakta genom de ekande tomma salarna.

Hon gillar slush med kemisk smak.

Första gången vi träffades tror jag var på Kjesäters Folkhögskola hösten 1996. Hon bodde då med sina föräldrar i Sjuntorp utanför Trollhättan och jag med mina i Farsta Strand, däremellan brevväxlade vi. Genom åren har vi hälsat på varandra relativt regelbundet och så slumpade det sig att vi efter tolv års bekantskap nästan blev grannar. Lite omständigheter och diverse vändor senare så blev hon boende i kappsäck på min soffa över sommaren.

Hon diskar med höger hand, jag med vänster.

Trots våra olikheter, och trots att jag har haft mina åsikter om hennes förmåga att sprida saker överallt, så måste jag faktiskt erkänna att det varit väldigt trevligt att ha henne här. Vi är nog inte lika på någon fläck och vi brukar inte hålla med varandra alls men det har varit en genuint stimulerande tid med två personer på 23 kvm.

Rykten säger att hon ska skaffa katt, nu när hon har en egen lägenhet. Den kommer att få det bra.