Försvinnanden

Visst, det här landet har snödrivor, en hyfsad monoton samhällsdebatt samt en övertro på auktoriteter parat med beröringsskräck inför oenigheter. Vi gillar att dra saker ett varv till, utreda vidare och försöka komma överens. Det, i kombination med att vi är rätt få som lever här, gör att de flesta tycker ungefär samma sak och det vardagliga politiska samtalet mest blir en fråga om hur snabbt utvecklingen ska gå och var det slutliga kommatecknet ska stå. Det har sin charm.

Vissa ger aldrig upp…

…trots att få lyssnar på vad de har att säga.

När bitarna väl fallit på plats och lagt sig där de skulle så har vi som samhälle hittat vår fungerande lösning. Väldigt få i vårt land och närområde vill se något annat än en liberal marknadsekonomi med lagstadgade rättigheter kompletterat med ett visst socialt skyddsnät. Det är inte som att världen som vi känner den skulle gå under totalt om vi fick obligatorisk a-kassa och individuell föräldraförsäkring, men inte heller om de båda reformerna skippades helt. Vi har helt enkelt börjat närma oss målet med vårt samhällsbygge. Huset är på plats, nu bråkar vi om färgen på fondväggen.

Därför kan de problem som vi tampas med i den inrikespolitiska debatten av och kännas ganska futtiga i det stora hela. Visst, nageltrång gör ont men att bli krossad av ett fallande betongblock är lite mer smärtsamt. Jag har tillbringat kvällen med att gnälla på snön. Den är överallt och jag har så pass kyligt i min lägenhet att jag eldar värmeljus samt bär strumpor inomhus (!). Över en kopp varm choklad bidrar dock en persisk väninna med andra perspektiv.

Här slutar sällan våra politiska diskussioner.

Hon har umgåtts med en löst sammansatt grupp persiska landsmän under hösten, när jag har varit till sjöss. De har spelat kort, gått på bio och fikat; de har kort sagt gjort saker som vem som helst gör på fritiden. Några ur gruppen har även ibland diskuterat iransk inrikespolitik och en åkte hem under julhelgen för att hälsa på släkten i Teheran. Han “försvann” på flygplatsen och har inte hörts av sen dess. I ungefär samma veva gick en militärpatrull in i en föreläsningssal på ett av de lokala universiteten och plockade ut ett tiotal studenter ur publiken; de “försvann” de med och har inte heller hörts av sen dess.

Min väninna, som skyr politik som pesten, planerar också att åka till Teheran relativt snart för att hälsa på sin släkt och hon blandar skämt med allvar när hon säger att hon hoppas att hon får utresetillstånd igen så att hon kan komma tillbaka till Sverige efteråt.

…och jag gnäller vidare på snön, som redan nu visat tecken på att försvinna den med. Jag hoppas innerligt att hon inte gör detsamma.