Coredela

Så har då praktikperioden tagit en paus. Den norska oljemetropolen Stavanger blev den hamn i vilken jag tog min väska och mönstrade av i. Drygt två månader på en gul/svart arbetsbåt blev det. Jag har lärt mig att omvärdera vissa av mina fördomar och fått andra bekräftade. Fel hade jag när jag förutsatte att de Aberdeenska ruggugglorna inte kunde servera tjänligt kaffe; espressotrenden har tack och lov även nått skotska låglandet. Snart kommer förhoppningsvis även tandvården till Imperiet där solen aldrig går ner.

I fjällen och fjordarnas land…

…finns fina gamla hus och hiskeliga prislappar på allt.

Sista jobbet ombord, inspektion av kamaxelslitage.

Resan hem var inte utan svårigheter. Snön orsakade stora störningar i hela Skandinaviens flygtrafik och den flygmaskin som skulle ta mig till Oslo för byte till Sverige var trasig. Två timmar sena kunde vi lyfta. På Gardemoen gick jag till servicedisken och hämtade ut min nya biljett hem. Döm om min förvåning när…

…min incheckade väska i planets lastrum har ökat i vikt, 2 kg på 3 timmar.

Under inflighten till Arlanda spelade jag upp stora scener i mitt inre. Med hjälp av gamla bekanta och en inte oansenlig portion arbete skulle mitt publika genombrott komma. På videolänk inifrån den snöiga rastgården på en av statens kasteller skulle en socainfluerad schlagercover av det gamla örhänget Free Nelson Mandela spelas upp inför en förfärad nation. Dagisbarn och uttråkade kvinnor i medelåldern skulle frenetiskt sms-rösta på Melodi Grand Prix mest iögonfallande produktion sen Kenta. Under nytt förnamn och iförd en fantastisk Nixa-kreation framför en steelpanensamble (inlånad från köket) skulle undertecknad vädja om en snar frigivning med låten Släpp Chapelle Levin.

Nu blev det dock inte så. Väl framme vid tullfiltret och med väskan i handen stegade jag fram till den guldprydda uniform som hade störst pistol vid höften. Jag visade upp mina biljetter och frågade vänligt om det här var något som jag borde tänka på innan jag passerar hans kollegor vid bordet där motborgarna från länder utanför Schengen vände upp och ner på lejonparten av sina bohag samt inre organ. Han funderade en sekund och sa sedan:

-Nej, det tror jag inte. Det är bara att gå förbi.

Sen gosade jag med en yster hundvalp…

…och kom hem till ett snöigt Guldheden.

Resan var slut. Finnlines behövde inte fundera på hur de skulle hantera min kommande påmönstring som försenats pga en tvåsiffrig volta för alternativ logistikhantering, Chalmers behövde inte fundera på om min utbildning kunde avslutas på distans och nationens TV-zombier kunde fortsätta konsumera lättsmält förströelse utan krav på egentligt engagemang.

Livet återgick, efter endast någon timme, till det normala.