Moderna fartyg, gjorda av plåt med mullrande oljeslukande snurrmojänger i botten och massa skärmar på toppen, är ofta utrustade med grejer av senaste snitt. Vad sägs om tv-apparater med fjärrkontroll, helautomatiska kaffebryggare samt inte minst uppkoppling mot det världsomspännande elnätet Internet?
Det är en intressant arbetsplats och jag kan förstå lockelsen. Samtidigt så måste jag ju inflika att även det här kan bli invant och att man längtar lite bort. Jag kan utan omsvep erkänna att hela det här med att bli maskinbefäl av omvärlden kan tolkas som en eskapistisk början på en rejäl 30-årskris. Visst; jag har bytt punk- mot munkfrisyr och mitt brevinkast domineras alltmer av erbjudanden om pensionssparande. Det kom dock rätt plötsligt, detta uppvaknande, när jag var nyligen återkommen från Amsterdam. Mina jämnåriga på hemmaplan hade börjat yngla av sig och bete sig allmänt uppvuxet. Vad låg då närmare till hands än att, hals över huvud, fly mot Göteborg och gå till sjöss?
Trots det något filmmässiga i upplägget så är jag nöjd. Jag har gjort några ganska dåliga val genom livet men det här var inte ett av dem. Livet ombord är varierande, ganska bekvämt samt inte minst utvecklande kunskapsmässigt. För till skillnad från min klasskompis Elin, vars rederis personalavdelning kräver att naglar och intellekt skall vara intakta vid avmönstring, så är platsen som maskinkadett ombord på Tor Viking en cocktail av högt och lågt.
Vi gör både kvalificerade kemiska analyser av kylarvatten…
…samt daglig kontroll av att horisont finns på såväl styrbord som babords sida.
Därutöver svabbar vi durkar…
…samt ser till att inte hela skeppet flyger i luften.
Jag kan erkänna att klädseln, varseloverall i polyester samt skyddsskor och hörselkåpor, är aningen enahanda men jag tolkar den som en stilla vardaglig hommage till de gamla tanter som fortfarande går på rejv fast de börjar närma sig den ålder då man bör börja ta hänsyn till höftkulorna.
Där är jag, tack och lov, i alla fall inte ännu.
