- …och TV-kanalen känns väldigt trovärdig.
Popstjärnan Paul Anka om TV3.
Nationalteatern om kulturell förflackning i TV-rutan.
Häromdagen fick jag höra att jag såg ut som en miljöpartist. Denna bomb dök ner som en hagelskur i juni och ställde allt på ända. Tecknen fanns där sen tidigare. Ett halvår innan sa min healing-och-feeling-kompis Ann att jag var intellektuell, fast på ett bra sätt. Sommaren 2007 i Antwerpen påstod en skäggig spanjor vid namn Paco att jag var en hippie. Inte lätt att hantera för en som är uppväxt med de tre F:en (facket, FNL, falukorv) som ledord.
I avsaknad av militär fostran…
…spanar jag tydligen efter GMO-fria grödor och kulturbilagornas performancevrål.
Hur ska jag reagera på dylika uttalanden? Även om jag till stora delar med sorg maktlöst betraktar de grönas förvandling från cikoriakokande glesbygdstalibaner till lattegurglande asfaltspolitruker så behöver det ju faktiskt inte innebära att jag vänder ryggen till den svarta gåvan och den strålande framtiden. Jag kastas in i en identitetskris, likt en deja vu från när jag som 15-åring lyssnade på Iodine Jupiters senaste skiva och därefter inte kunde sova.
Är det i de kulturradikala kretsarna jag hör hemma?
Nåväl, det kunde ju ha varit värre. Jag kunde ha blivit förväxlad av med en delfin och hamnat i ett tonfisknät, jag kunde ha varit frireligiös eller så kunde jag, likt en ko, saknat tummar och därför inte kunnat lyfta luren när folk ringer. Ibland är det bara att acceptera saker som de är.
Men miljöpartist är jag förmodligen då rakt inte.
